Edmund Sparmann (1888-1951) var en österrikisk ingenjör, provflygare och flygplanskonstruktör. Då han 1919 besökte Sverige för att demonstrera Phönixfabrikens flygplan erbjöds han anställning hos AB Enoch Thulins Aeroplansfabrik. 1925 blev Sparmann svensk medborgare och året därpå anställdes han som kontrollingenjör och provflygare vid Centrala Verkstäderna på Malmen.

År 1932 startade Sparmann en fabrik i mindre skala på Luxgatan 1-3 på Lilla Essingen i Stockholm, E Sparmanns Flygplanverkstad. Från 1932 till 1938 tillverkades elva flygplan S 1-A, P 1, även benämnd Sparmannjagaren.
Den lilla verkstaden blev dock med tiden finansiellt för svag för att kunna hävda sig i den svenska flygindustrin och 1937 förvärvades firman av Saab AB och Sparmann knöts till företaget.

I fabrikslokalen på Luxgatan realiserade Sparmann en gammal idé, att i stället för att låta jaktpiloterna öva och utbilda sig på de vanliga jaktplanen, skulle man använda mindre och mer ekonomiska övningsjagare. Arbetet igångsattes direkt och samtidigt som företagets konstruktions- och produktionsavdelningar byggdes upp, hade man prototypen för flygplan S 1-A klart för provflygning, 1934. Firman växte och 1935 arbetade ett 10-tal personer på konstruktionsavdelningen och lika många i verkstaden. När man sedan fick den första beställningen på tre flygplan utökades arbetsstyrkan till ca 35 man.

Att arbetsstyrkan utökades på arbetsplatsen kan man se på denna kaffepanna.
När företaget växte, skarvades kaffepannan på för att anpassas till personalens kaffekonsumtion. Studerar man pannan kan man se, att följande skarvningsdatum har dokumenterats: Den 3 oktober 1933, den 10 september 1935, den 15 december 1935 och den 15 januari 1936.

Kaffepannan togs om hand av flottiljchefen vid F 3 Gösta Norrbohm, som såg till att den hamnade på museet.