Besättning: 3 man; vagnchef, förare/skytt och signalist/bakåtförare.
Beväpning: 105 mm kanon samt 3 st 7, 62 mm kulsprutor
Längd (inkl kanon): 8,9 m
Bredd: 3,4 m
Höjd: 2,5 m
Vikt: 42,5 ton
Motorer: Diesel och gasturbin
Max hastighet: 50 km/h (land), 3,4 knop (vatten)

På 1950-talet började man planera för en ny stridsvagn. Det fanns tre förslag: Alternativ A (den amerikanska M 60), Alternativ T ( den tyska Leopard 1) och Alternativ S (det svenska förslaget). Den nya vagnen skulle väga ungefär 30 ton, ha bra rörlighet, liten profil och starkt skydd. Man valde alternativ S. Bofors vidareutvecklade prototyper som tagits fram vid Landsverk och resultatet blev Stridsvagn 103. Totalt tillverkades 300 vagnar som vid slutet av 1960-talet började levereras till pansarregementena P2, P4, P5 och P7.

1982 moderniserades Stridsvagn 103 till 103 C genom att den bla. utrustades med ny dieselmotor, växellåda och utvändiga bränsletankar.

Eftersom stridsvagnen inte hade något torn hade den extremt låg profil, men det innebar också oförmåga att skjuta under gång eftersom kanonen var fast monterad och hela vagnen måste riktas mot målet. Detta gällde också för två av de tre kulsprutorna. De båda motorerna gav möjlighet att variera effektuttag och bränsleåtgång efter situationen; dieselmotorn på transportsträckor och både dieseln och gasturbinen för snabb acceleration och fart.

I början av 1990-talet var vagnen omodern. Den kunde inte skjuta under gång, kunde inte korsa breda diken, hade svårigheter att ta sig fram i terräng och en av de tre i besättningen, (bakåtföraren), kunde inte delta i strid. Stridsvagn 103 utrangerades och ersattes efter hand av den tyska Leopard 2, som i Sverige fick beteckningen Strv 121/122.

Stridsvagnen har inte sålts till något land utanför Sverige.