A. Kolvkappa
B. Kolv
C. Kolvhals
D. Lås
E. Sikte
F. Korn
G. Varbygel
H. Rembyglar
l. Rörkor
J. Laddstock
K. Pipa

Eldhandvapen brukas av en person, hålls i händerna och dess projektiler drivs med en krutladdning. Även om eldhandvapnen skiljer sig åt har de alla det gemensamt att projektilen drivs framåt på samma sätt: i ett rör (pipa), som är tillslutet i ena änden, förbrinner en krutladdning. P g a krutgasernas hastiga expansion drivs projektilen ut ur röret (pipan) med hög hastighet.

Laddningsförfarande

Ett eldhandvapen kan laddas framifrån (mynningsladdning/framladdning) eller bakifrån (bakladdning). Framladdning var den dominerande laddningsformen ändra fram till 1863 i Sverige. Fördelarna med framladdade vapen var att de var billiga och enkla. Eftersom de tillverkades under en lång tid finns det en mängd variationer som skiljer sig åt i detaljer som lås, stock och pipa.

För att ladda bet man av patronen (patron av papper med krut och kula), slog krut i fängpannan och resten i pipan. Man släppte ned kulan, satte an den med laddstaken, tog resterna av papperspatronen och körde ned dem med laddstaken så de blev en förladdning så att kulan ej kunde rulla ut. Sätten att ladda kan variera i mindre detaljer.

Bakladdning har varit känt nästan lika länge som det funnits eldhandvapen. Det var inte förrän det fanns möjlighet att massproducera metallpatroner som metoden slog igenom. Då gick utvecklingen snabbt och banade väg för enkelskottsgevär, repetergevär och så småningom automatvapen. Fördelarna med bakladdade vapen var att de har högre eldhastighet och oftast är mer träffsäkra. Införandet av bakladdning tvingade fram en förändring av hela den militära taktiken.

Prestanda

Man sköt på relativt korta avstånd. Avståndet måste vara "meningsfullt", d v s det måste ge minst 50 % chans att träffa. Det innebar avstånd på helst 10- 20 m (att se fienden i vitögat) och max 75 meter. Under de mynningsladdade slätborrade gevärens sista tid, 1840-50, var den största verksamma skottvidden 180 meter i salvor.

Hur snabbt man laddade berodde på såväl omständigheter som träning och stridens förlopp. Ytterligheterna pendlar mellan 10 sekunder och fyra minuter. En avvägning av dessa motsägelsefulla siffror ger mellan 1-2 minuter per skott.

Soldaten hade 10-30 skott med sig. Ca 20-40 skott fanns dessutom till soldatens förfogande på trossens ammunitionsfordon. Under ett slag avfyrades förvånansvärt få skott. År 1705 ansågs 30 avlossade skott vara en särdeles stor ammunitionsförbrukning. Ett slag kunde vara kanske sex timmar.

Ett hjullåsgevär klickade ungefär vid vart femte skott (20 %). Ett flintlåsgevär klickade ungefär en gång på 5-9 skott (10-20 %) och behöver en ny flinta efter 30 skott. Slaglås klickade ytterst sällan, omkring en klick på hundra skott (1 %).

Modellbegreppet

I vapenhistorisk litteratur förekommer ofta begreppet modell. Kungen eller militära myndigheter som Generalfälttygmästaren, Krigskollegium m fl fastställde en modell av ett vapen. T ex fastställdes musköt m/1747 just det året. Produktionen och distributionen kunde ske flera år efter att modellen fastställts. Förlagan, modellexemplaret, försågs med ett sigill och användes som mall i vapenproduktionen. Modellexemplaret bevarades vanligtvis i en särskild modellsamling. I texter till föremålen anges om de är modellexemplar eller ej.

Ammunition

Till eldhandvapen används ammunition bestående av tre komponenter; tändmaterial, drivladdning och projektil. Från början var de skilda åt före laddning, men samlades senare i en patron.

Tändmaterialets uppgift är att ge gnista så att drivladdningen antänds och en explosion åstadkoms så att projektilen far iväg. Tändmaterialet kunde t ex vara av flinta eller vara en tändhatt av koppar med tändsats inuti.

Drivladdningen bestod av svartkrut till långt in på 1800-talet. Det bestod av en blandning av träkol, svavel och salpeter. Svartkrutet ger en mycket kraftig rökutveckling.

Projektilen var från 1500-talet fram till 1800-talet en rund blykula. Denna göt soldaten ofta själv i en kulform. Kulan hade oftast en kaliber (= diameter) på 16-20 mm.

Patronen. När man använde mynningsladdare måste man bära med sig allt som behövdes för att ladda i pungar och flaskor. Snart lärde man sig tillverka patroner av papper som innehöll både kula och krutsats. När man laddade vapnet rev man upp pappershylsan, slog lite krut i fängpannan, resten i pipan och i med kulan. Resterna av pappret användes som förladdning. Från 1840-talet tillverkades patroner av papper eller linne som laddades som en enhet.

Lås

Lås är den anordning som gör att man kan avfyra geväret.

Luntlås är den äldsta formen av vapenmekanism. Det första gevärslåset uppkom omkring år 1400 och gjorde det möjligt för skytten att själv sköta både siktande och avfyrning. När man trycker av fälls hanen med den långsamt glödande luntan ned och antänder krutet i fängpannan.

Hjullås uppfanns omkring år 1500. Konstruktionen är komplicerad och påminner om en cigarettändare - ett runt hjul snurrar när man trycker på avtryckaren så att en gnista uppstår som antänder krutet. Hjullås var dyra och inte särskilt funktionssäkra. Därför konkurrerade de aldrig ut vapen med luntlås. Konstruktionen användes framför allt till pistoler och karbiner.

Snapplås uppfanns under 1500-talet. För första gången användes flinta och eldstål. När vapnet avfyras öppnas fängpannelocket mekaniskt, hanen svängs framåt och skrapar flintstycket mot eldstålet - gnistor faller ned i fängpannan och krutet antänds

Flintlås var den dominerande vapenmekanismen i Sverige från slutet av 1600-talet till 1840. Principen är en utveckling av snapplåset, men med eldstålet och fängpannelocket gjorda i ett stycke. Det innebär att flintan skrapar längs stålet vid avfyrning samtidigt som locket till fängpannan öppnas och gnistor antänder krutet. Fortfarande 1864 fanns det svenska förband som var utrustade med flintlåsgevär

Slaglås infördes i Sverige 1840 för att kunna utnyttja den nya sortens kemiska, slagkänsliga tändmedel. Låset består av en hane som slår mot en nippel. På nippeln sätts en tändhatt som när den träffas av hanen skickar en eldslåga ned till krutladdningen i pipan.