Kaserner i Sverige är en historiskt sett, relativt ung företeelse. De första egentliga kasernbyggnaderna inom landets nuvarande gränser, uppfördes i Landskrona och i Kristianstad under mitten och senare hälften av 1700-talet. Deras funktion var dock främst att vara förläggning åt fästningsgarnisoner. Den vanligaste inkvarteringsformen för de värvade (ständigt tjänstgörande) regementena var att soldaterna inhystes hos städernas borgare, ett system som tillämpats sedan 1500-talet. Att systemet inte främjade vare sig den militära effektiviteten eller sociala förhållanden, behöver väl knappast sägas.
Ett trendbrott skedde 1803 då Svea Livgarde förlades till det kungliga slottet Fredrikshov.
Slottet hade tidigare tjänat både som lustslott till Fredrik I och som änkesäte åt Lovisa Ulrika för att därefter degraderats till arsenal, statsfängelse och sädesmagasin. Anläggningen var inte särskilt lämplig för sitt nya ändamål, vilket en lång följd av gardeschefer fick tillfälle att påpeka i åttio år framåt. Platsvalet var däremot inte ologiskt, då gardet sedan mitten av 1600-talet haft det närbelägna Ladugårdsgärde som övningsplats. Även Artillerigården, där artilleriets förråd och verkstäder funnits sedan 1641 gav, tillsammans med Kronobageriet, stadsdelen en viss militär prägel. I övrigt bestod bebyggelsen mest av mindre trähus och trädgårdar, några malmgårdar och ett par väderkvarnar. I mitten av 1700-talet lär det bara ha funnits åtta stenhus i området öster om nuvarande Stora Nygatan.
Vill du läsa hela artikeln om Stockholms första kasern? Ladda ner som PDF (42 kB).