För två år sedan hade filmen om det japanska angreppet mot flottbasen Pearl Harbor premiär på biografer landet över. Kritikerna tycks vara ense om att beskrivningen av angreppet på morgonen söndagen den 7 december 1941, inte är en historisk dokumentär, att filmens kärlekshistoria är träig men att den 45 minuter långa skildringen av själva anfallet är spektakulär. Närmast bisarr är den version av filmen som gått på export till Asien, där man klippt bort alla anspelningar på att de japanska angriparna var annat än hederliga krigsmän och där ingen amerikansk soldat utslungar någon enda förbannelse över angriparen som stör söndagsfriden.
Inte ens de sjömän som ser sina kamrater sprängas i småbitar till ära för kejsaren verkar ta angreppet personligt, något som inte ens för en historieförnekande japansk publik torde framstå som påfallande sannolikt. Nåväl, vad som här skall behandlas är det faktum att följderna av angreppet mot Pearl Harbor ingalunda tycks vara avslutade.
Den 25 maj 1999 beslutade U.S.A.:s Senat, efter en omröstning med 52 röster för och 47 röster mot, att rekommendera presidenten att postumt ”befordra” amiralen Husband E. Kimmel och generalen Walter C. Short till fyrstjärnig respektive trestjärnig grad. Röstningen uttryckte uppfattningen att den tidigare befälhavaren för Stilla havsflottan och den tidigare befälhavaren för Hawaiis militärområde hade utfört sina åligganden ”kompetent och professionellt och att de förluster som uppstått vid anfallet mot Pearl Harbor inte var ett resultat av tjänsteförsummelse”. Senator William D. Roth förklarade att rekommendationen att återinsätta Kimmel och Short i de tjänsteställningar de hade innehaft den 7 december 1941 ”inte var ett försök att skriva om historien” utan bara innebar att ”protokollet rättades till”.
Vill du läsa hela artikeln om Pearl Harbor – straff för misslyckandet ? Ladda ner som PDF (55kB).