År 1618 fick en invandrare från Holland, Willem De Besche, tillåtelse från kungen att driva styckegjutning vid Finspång. Louis de Geer stod som borgensman för arrendet och lånade ut pengar till driften. De rustade upp bruket med en ny stor smedja, nya vattenhjul, rännor och härdar samt en smälthytta. Den nya masugnen fick två pipor och byggdes helt i sten, vilket var något nytt i Sverige. Arbetarna på bruket kom från trakten runt Liege i Belgien och var kunniga inom den senaste tekniken.

Flest järnkanoner tillverkade man under våren då det fanns mycket vatten som kunde driva bälgar och borrverk. Den dubbla masugnen slukade massor av träkol och järnmalm som fraktades fram av bönder från den kringliggande landsbygden. Kanonerna, ”styckena”, göts i lerformar som grävdes ned framför masugnen, så att det smälta järnet kunde rinna rakt ned i formen. Till riktigt stora kanoner krävdes att man tappade ur bägge ugnarna samtidigt. När gjutningen var klar grävdes formen upp och slogs sönder, varefter kanonröret fördes till ”borrvinden”, där loppet borrades jämnare.